Vem var Hjalmar Asp?
Jo, en Malmökonstnär som finns representerad på diverse stora museer i Stockholm, Göteborg, Köpenhamn m fl. Och nu hänger många av hans skisser på Soldattorpet i Limhamn.
Men trots att han, genom sin konst, representeras på de stora museerna är det nästan ingen som känner till honom. Kanske är det för att det i början av 1900-talet var på mode att vara djurmålare så konkurrensen var stor, kanske av något annat okänt skäl. Han är i vilket fall verkligen intressant att beskåda.
– Jag hade aldrig hört talas om honom, när jag mötte Veronica Palm, Hjalmar Asps barnbarn, i samband med utställningen i kalkbrottet förra året, berättar Elisabeth Ivansson i sitt invigningstal. Men så blev jag hembjuden till Veronica och jag ryser när jag tänker på ögonblicket då jag fick se samlingen. Han har en stor produktion av teckningar, målningar och litografier. Allt förvarat i en stor blå låda. Det hade varit roligt att visa upp mycket mera av det han gjort, men vi fick bestämma oss. Och så blev det skisserna.
– Vem Hjalmar Asp var? Han var en realistisk, lyrisk litograf, säger Veronica i ett försök att beskriva sin morfar.
På Soldattorpet får man lära känna Hjalmar Asp i de tre utställningsrummen. Det högra rummet upptar teckningar och beskrivningar av hans utbildning och hans familj. Känsliga porträtt av sina familjemedlemmar. Men han ställde aldrig ut en bild på sin familj. Så det är ju på så sätt unikt att få se dessa teckningar.
I rummet till vänster hänger en stor mängd skisser, mestadels studier av hästar och ryttare. Många från Husarkasernen, några från Limhamnsfältet och flera ute i fria naturen.
Han hade särskilt tillstånd att vistas på Husarkasern och hade också tillstånd att få vandra runt i Kalkbrottet och avbilda. Han tillbringade så mycket tid där, att han vid något tillfälle blev misstänkt för att vara spion.
Det sades att husarerna kunde känna igen sina hästar när de tittade på Hjalmars teckningar och det är inte svårt att tro när man tittar igenom bildbandet, som står på i det tredje rummet. Om man kan tala om att en häst är porträttlik, så kan man ana att även om man inte varit med och sett hästen så är den helt säkert lik förebilden.
FOTO: Roland Pehrson