Utställningen om världens finaste bro är invigd
Vår Öresundsbro – eller snarare vår Öresundsförbindelse för den består ju
inte bara av en väldigt vacker bro utan också av en botaniskt och
ornitologiskt intressant Pepparholm samt av en tekniskt banbrytande
sänktunnel – den firar på tisdag 25 år. 25 år sedan den kungliga invigningen
lördagen den 1 juli år 2000 följt av det magiska trafikpåsläppet kl. 23.
Projektet var i klart före tidplan, inom budget och utan de befarade negativa
konsekvenserna för den marina miljön i Öresund.
Idag är Öresundsbron en självklarhet och ingen, tror jag, ifrågasätter dess existens.
Möjligen ifrågasätts det faktum att det kostar pengar att använda sig av
förbindelsen och en sydsvensk tidning hävdar, med stöd av tveksamma
argument och genom att jämföra äpplen med päron, att det är världens dyraste bro.
Men dess existens ifrågasätts, vad jag vet, inte.
Jag var i Almedalen nyligen och från en scen hörde jag vår
infrastrukturminister Andreas Carlsson meddela att Regeringen nu utmanar
Trafikverket – nya järnvägar och väg kan och ska byggas lika snabbt och effektivt som Öresundsbron.
Och jag hörde Centerpartiets nya ledare, Anna-Karin Hatt, bli intervjuad på
en annan scen. Hon fick frågan, med anledning av Jimmy Åkessons ursäkter
föranledda av partiets mörka historia, om det var något i Centerpartiets
historia som hon skämdes för. Hon svarade att hon med sin ingående
kunskap om partiet verkligen inte såg något sådant, men hon sade att i en
sak hade partiet fel och det beklagade hon – partiets motstånd mot Öresundsbron.
En annan som medgav att man hade fel är Mattias Goldman, idag Vd för
klimatorganisationen 2030. Han skrev nyligen i en debattartikel att
miljörörelsen hade fel när den försökte stoppa bron av miljöskäl. Men han
tillade att den hårda kritiken från miljörörelsen ledde fram till bättre
lösningar vad gäller utformning och utförande.
Och han har helt rätt! Kritiken från miljörörelsen var viktig och fick oss som
var ansvariga att skärpa oss till det yttersta med goda lösningar som följd.
Jag kan idag sakna det stora engagemang som var kring Öresunds marina
miljö. Det behövs även om musselbankarna frodas på bropelarna och
ålgräset åter växer vid Lernacken och över sänktunneln.
För det är så att Öresund borde må mycket bättre. Våra utsläpp till följd av
mänsklig aktivitet på båda sidor sundet ökar, de fintrådiga algerna breder ut
sig liksom de döda bottnarna. Vi behöver ett nyvaknat engagemang för ett
välmående Öresund!
Men här och nu handlar det om Öresundsbron som minnenas bro och som
Limhamnarnas bro. För det är ju en bro till Limhamn!
Redan i avtalet från 1991 mellan Sverige och Danmark om en fast
förbindelse över Öresund sägs i första artikeln att det ska anläggas och
drivas en avgiftsfinansierad förbindelse för väg och järnväg mellan
Limhamn och Kastrup. Och under de fem intensiva år av byggande, som
följde efter en omfattande planering och tillståndsprövning, var intresset från limhamnarna stort.
Som Gunnar Bernstrup kåserar i Limhamniana under rubriken ”Tankar kring en bro som blev”:
”Och sicka tider det blev när bygget kom igång. Vårt vattenhål fylldes av
brobyggare från Australien, Frankrike, England och – ja, ända uppe från
Norrland! Vilda tungomål talades, bägare svängdes och vi tyckte oss kunna
ana hur livet fördes i Klondyke en gång i tiden.
Den bro man dividerat om i nästan 100 år bara byggdes. Jättekranen lyfte bit
för bit och la på plats. Alla som ägde båtar med plats för fler än åtta
passagerare tjänade pengar på visningsrundor ut till pylonerna och vem om
inte Percy Nilsson insåg tidigast möjligheten i den trafiken.
Och knappt hade beslutet att bygga klubbats igenom förrän alltihop stod klart.
Kvällen när trafiken släpptes på var magisk. Stilla och varm. Sikten var klar.
Stränderna fulla med folk som ville vara med. T o m gamla stillsamma
skeptikern Anna var där. Vi såg många gamla Limhamnare fälla en tår. De
fick vara med om förverkligandet av en dröm de aldrig trott skulle bli sann.”
Kära Limhamnare!
Den utställning som nu öppnar får oss att minnas detta Gunnar så fint
kåserar om. Här får vi se många personliga minnen från tiden då the dipper
dredger Chicago och den flytande kranen Svanen fanns i våra farvatten och
från de oförglömliga dagarna pingsthelgen 2000 då bron var öppen för alla.
Det är en utställning som får oss att minnas, får oss att berätta om våra
upplevelser och kanske också får oss att fundera framåt – det finns så
många olika broar att bygga mellan oss människor.
Jag vill rikta ett stort tack till Limhamns Museiförening som gjort detta
möjligt och jag är stolt över att…
…få förklara utställningen om världens finaste bro för invigd.